Doktor Fermín

Buenos Aires, Argentina, VARDAGSLIV. Guldklimpen håller på att få tänder och har varit allmänt febrig, kinkig och gnällig.  Ingen nyhet i huset undgår vår portvakt Susana och naturligtvis uppmärksammade hon lillemans tandsprickning. Den dag han matvägrade (eftersom det antagligen gjorde ont att tugga), föreslog hon att vi skulle gå till doktor Fermín.  Han bor på fjärde våningen och är ingen läkare i egentlig mening, men vida berömd i grannskapet för sina kunnighet i att bota matsmältningsbesvär med band och ta bort det onda ögat.  I Argentina tror folk i allmänhet på att man kan få det onda ögat kastat på sig, vilket bland annat kan resulterar i att offret huvudvärk och allmän olust. Mer om vidskeplighet i Argentina – något som jag är otroligt fascinerad av för tillfället – kan ni läsa i det här inlägget.

Enligt Susana kunde guldklimpens dåliga aptit bero på att han hade matsmältningsbesvär eller just på att någon hade kastat det onda ögat på honom. Okej, bäst att ta det säkra före det osäkre tänkte vi och stegade iväg till doktor Fermín, en man i 70-års åldern som till min förvåning såg alldeles vanlig ut och inte alls motsvarade min bild av en medicinman.  När vi ändå var där passade han på att kurera mannens matsmältningsbesvär. 

I Argentina är besvär som har med matspjälkningen att göra detsamma som leverproblem, eftersom levern  är ett av det viktigaste organen för nedbrytningen av mat.  När man pratar om att man har problem med levern har det såvida inget med alkoholintag att göra, utan vissa människor anses ha känslig lever och mer problem med att smälta mat.  Äntligen skulle jag få se live hur man botar med ett band – något jag hittills bara hade hört talas om (en gammal beprövad metod med rötter i folklig medicin). Doktor Fermín tog upp sitt röda band, höll den ena änden mot mannens mage, stegade upp ett visst avstånd och närmade sig honom sedan genom att vika bandet flera gånger mellan tummen och armbågen. ”Du har problem med levern och måste äta lite lättare mat i några dagar. Om tre dagar kommer du att må bättre”, fastslog han.  

Vi beskrev sedan guldklimpens symptom och lovade att vi skulle komma förbi med honom om han inte blev bättre. För säkerhets skull ville doktor Fermín bota honom mot det onda ögat och skrev upp hans namn och födelsedatum i en liten bok. Vilken procedur som sedan användes är hemlig, men dagen därpå var guldklimpen feberfri och kunde gå på dagis igen. Det känns tryggt att det finns en doktor en trappa upp. 

Storsdadsbo

Buenos Aires, Argentina, VARDAGSLIV. För några veckor sedan blev jag, mannen och guldklimpen storstadsbor på riktigt. Då flyttade vi nämligen från vårt kära kvarter Parque de los Patricios, som jag har skrivit om här och här, upp i centrum. Nu bor vi mitt i stan, med tre olika busslinjer nedanför sovrumsfönstret och ett obegränsat utbud av restauranger, caféer, boklådor och teatrar på gångavstånd. Det är alldeles, alldeles underbart, och jag känner mig som en latinsk version av Carrie Bradshaw (fast med man och barn) när jag kliver ut ur porten på morgonen och får väja undan för kostymklädda Buenos Aires-bor på väg till sina kontor. Jag känner mig helt enkelt som den ultimata storstadskvinnan.  

Men det bästa av allt med vår nya lägenhet är läget, precis bakom det fantastiska Palacio Barolo. Denna palatsliknande byggnad uppfördes av den italienska arkitekten Mario Palanti 1923 och var på sin tid Sydamerikas högsta hus.  Palanti var Dante Alighieri-fantast och därför fyllde han byggnaden av element som på olika sätt har anknytning till den Gudomliga Komedin. Från vardagsrumsfönstret ser jag rakt ner på bottenvåningen, som är en fantastiskt vacker galleria med små runda kiosker.

Precis som den Gudomliga Komedin är byggnaden indelad i himmel, helvete och skärseld. Byggnaden är 100 meter hög eftersom Dantes verk har 100 sånger och har 22 våningar, eftersom varje sång har 22 verser. Vi bor i jämnhöjd med skärselden, men det gör mig inte ett dugg. Jag är en lycklig, nybliven storstadsbo!

Vardagsmystik

Röda band att hänga på bilen säljs bland annat i små stånd vid katedralen i Luján.

Buenos Aires, Argentina, VARDAGSLIV. En av mina arbetskamrater som har flyttat till ett nytt kontor frågade mig häromdagen om jag inte visste någon som renar platser från negativ energi.  Det nya kontoret ligger i Calvin Kleins gamla lokaler. Företaget gick i konkurs i Argentina och nu känner de som jobbar i huset att det finns dåliga vibbar i luften. 

Övernaturlighet, tron på att det finns svart magi och att avundsjuka och negativ energi påverkar dig på olika sätt är en del av den argentinska vardagen.  Att städa ut eventuell gammal dålig energi från en plats man flyttar in på anses av många som nödvändigt. Det finns folk som ägnar sig åt detta,  så kallade curanderos, häxdoktorer, men man kan även göra det själv, till exempel genom att skura golvet med vatten och vinäger innifrån och ut.  Curanderos kan också bota människor som har fått det onda ögat kastat på sig av någon, samt bota vanliga åkommor som magknip och ryggont. Matsmältningsbesvär kan till exempel kureras genom att man drar i skinnet på ryggen,  använder ett band som man drar i eller med magiska ord.  I storstaden är curanderos en utdöende kategori, men man kan fortfarande stöta på dem här och var.  Min granne på fjärde våningen sägs till exempel kunna bota problem med matspjälkningen.

Mot avundsjuka skyddar man sig genom att tända röda ljus eller knyta ett rött band rund handleden. Många bebisar bär röda band runt handleden, just för att föräldrarna vill ge dem skydd mot avundsjuka blickar. Bilister hänger röda band runt backspegeln (gärna med någon liten helgonbild för extra skydd!) eller baktill på bilen. Vidskeplighet och tron på det övernaturliga stöter man på överallt. Det gör livet lite mer magiskt och mindre tråkigt. 

En hjälte i vardagslivet

Nu har vi varmvatten igen, tack vare den här fantastiska apparaten och Alcides. 

Argentina, Buenos Aires, VARDAGSLIV. I Spanien finns det en yrkesgrupp som i folkmun kallas för hace todo. Hace todo betyder gör allt. Yrkeskategorin består av hantverkare som löser alla dina problem när det gäller elektricitet, gas och rörmokeri. En hace todo kan också sätta upp hyllor, måla, spackla, putsa fönster, klippa gräset och lite annat smått och gott. I somliga fall är att vara hace todo bara ett extraknäck, för att dryga ut kassan vid sidan om det vanliga jobbet eller när man har gått i pension. 

 I Argentina finns också sådana här fixare, även om de inte går under något speciellt namn. Vi har vår alldeles egen hace todo, Alcides, som kommer flygande på sin moped med sitt långa svarta hår fladdrande i vinden när vi har något problem. Ibland lagar han bara grejerna sådär lite halvdant, vilket gör att han måste komma tillbaka nästa dag och fixa igen. Men det fantastiska med honom är att han, till skillnad från de flesta andra hantverkare, alltid är  tillgänglig och kan komma på stuts såväl klockan åtta på morgonen som åtta på kvällen, till exempel om ljuset råkar gå eller tvättmaskinen läcker litervis med vatten. Han är en räddare i nöden, eftersom vi inte är särskilt praktiskt lagda av oss i vårt hem. Den här veckan har han både bytt ut varmvattenberedaren och jordfelsbrytaren. Så tack vare Alcides har vi ström igen och kan duscha varmt! Han är helt klart en hjälte och gör livet betydligt lättare för två personer med tummen mitt i handen. 

Mycket kvarter

Foto: Verónica D´Alia

Argentina, Buenos Aires, VARDAGSLIV. I Argentina kallar man kvarter för barrio. Om ett kvarter  ligger lite isolerat från centrum och har en viss småstadsatmosfär så  beskrivs det som muy barrio, det vill säga mycket kvarter.  För att göra sig förtjänt av definitionen muy barrio ska ett kvarter vara lugnt och idylliskt. Det ska liksom vara ett sånt område där barnen spelar fotboll på gatan och gamlingarna samtalar på bänkarna i parken.  Och när man stöter på någon granne i fiskaffären eller hos grönsakshandlaren så finns det alltid tid att utbyta några ord om vädret eller de senaste sportresultaten.  Mitt kvarter Parque de los Patricios är just ett sådant här område. Här finns fullt av små detaljhandlar och närbutiker, men ingen stor kedja så långt ögat når.

En av mina nya favoriter i kvarteret är sybehörsaffären,  som jag och guldklimpen besöker ganska ofta sedan min Singer gjort comeback på hemmafronten.  Ofta är det kö lång ut på gatan till denna lilla hörnbutik, som verkar som klippt ur någon gammal 50-tals film. Damerna som betjänar har allt tålamod i världen och är beredda att leta igenom alla sina askar tills de hittar den nyans på knappen som passar kunden. Man kan vara säker på at aldrig gå tomhänt därifrån, men det gäller att behålla lugnet medan man väntar. Fast vem har egentligen bråttom?  Själv känner jag hur all storstadsstress bara rinner av mig så snart jag sätter min fot här och passar på att få tips av en kvinna i kön om var man hittar stans bästa flanelltyger. Ett besök i sybehörsaffärren på lördagsförmiddagen är helt enkelt mer avstressande än ett yogapass.

Ett land fullt av pastafreaks

Argentina. Buenos Aires, VARDAGSLIV. Häromdagen fick guldklimpen (nu 11 månader gammal) smaka pizza på dagis för första gången. Ganska ofta består dagismenyn av canelloni fyllda med majs och ricotta. Inte så konstigt att matsedeln är italienskinspirerad med tanke på att nästan hälften av alla argentinare har italienska rötter och Argentina är det land i världen efter Italien med flest italienska ättlingar. Det italienska arvet har satt djupa spår i landets gastronomi och även i småbarnsmaten.

När guldklimpen skulle börja med fast föda fick vi hos barnläkaren en broschyr med tydlig information om när bebisar kan börja äta de olika pastasorterna. När man är sju månader kan man äta den allra smalaste pastasorten, små nystan med tunna spaghetti som på spanska heter cabellos de angel, änglahår. När man är åtta månader får man äta vanliga spaghetti, ravioli fyllda med ricotta och ñoquis (italienskans gnocchi). Från ett år får man äta ravioli fyllda med mangold och fyllda ñoquis. Snart kan guldklimpen alltså botanisera fritt bland pastasorterna och, ja, till och med gå på pizzeria.

Spanjoren

Argentina, Buenos Aires, GOURMET. På El Español (Spanjoren) serveras riktigt käk, utan krusiduller, medan teven står på i ett hörn och grannskapets farbröder högljutt diskuterar de senaste sportresultaten mellan borden.

I dag var det årets hittills kallaste dag i Buenos Aires (bara 4° C på morgonen), så inget passade bättre än husets mustiga linsgryta, fullspäckad med chorizo och köttbitar. Till skillnad från i Spanien brukar man i Argentina äta grytan med riven ost ovanpå.

På El Español äter du dagens rätt med en kvarts flaska bordsvin och sodavatten för 35 pesos, cirka 56 kronor. Portionerna är enorma, så det går bra att dela. Till kaffet serveras restaurangens hembakade pan dulce – julkaka - (året runt), som smakar himmelskt! Ett ställe som verkligen är att rekommendera om man vill har ordentlig argentinsk husmanskost och inte störs av lite bullrig miljö.

El Español
Stadsdel: Congreso
Adress:  På hörnet mellan gatorna Rincón och Adolfo Alsina

Öppet: Alla dagar, hela dagen.