Storsdadsbo

Buenos Aires, Argentina, VARDAGSLIV. För några veckor sedan blev jag, mannen och guldklimpen storstadsbor på riktigt. Då flyttade vi nämligen från vårt kära kvarter Parque de los Patricios, som jag har skrivit om här och här, upp i centrum. Nu bor vi mitt i stan, med tre olika busslinjer nedanför sovrumsfönstret och ett obegränsat utbud av restauranger, caféer, boklådor och teatrar på gångavstånd. Det är alldeles, alldeles underbart, och jag känner mig som en latinsk version av Carrie Bradshaw (fast med man och barn) när jag kliver ut ur porten på morgonen och får väja undan för kostymklädda Buenos Aires-bor på väg till sina kontor. Jag känner mig helt enkelt som den ultimata storstadskvinnan.  

Men det bästa av allt med vår nya lägenhet är läget, precis bakom det fantastiska Palacio Barolo. Denna palatsliknande byggnad uppfördes av den italienska arkitekten Mario Palanti 1923 och var på sin tid Sydamerikas högsta hus.  Palanti var Dante Alighieri-fantast och därför fyllde han byggnaden av element som på olika sätt har anknytning till den Gudomliga Komedin. Från vardagsrumsfönstret ser jag rakt ner på bottenvåningen, som är en fantastiskt vacker galleria med små runda kiosker.

Precis som den Gudomliga Komedin är byggnaden indelad i himmel, helvete och skärseld. Byggnaden är 100 meter hög eftersom Dantes verk har 100 sånger och har 22 våningar, eftersom varje sång har 22 verser. Vi bor i jämnhöjd med skärselden, men det gör mig inte ett dugg. Jag är en lycklig, nybliven storstadsbo!