måndag 31 december 2012

Vamos a la playa



Argentina, Miramar, BADLIV. Det råder febril aktivitet på den lilla privata stranden San Antonio i Miramar, en badort vid Atlantkusten cirka 45 mil söder om Buenos Aires. Mycket ska fixas innan högsäsongen drar igång efter nyårshelgen. Poolen ska rengöras, skavanker målas över, blommor planteras och wi-fi installeras…

Allt görs i sann argentinsk anda i sista minuten, medan sommarens första badgäster börjar droppa in. De flesta av dem hälsar vant på personalen och styr kosan mot samma tält (ett måste vid den argentinska kusten som är karg och blåsig) som de hyrde förra året. Somliga familjer har tillbringat sina somrar här i 30 år. Inga sillikonbröst eller kroppar som späkts i gym hela vintern så långt ögat når, däremot barnfamiljer med picknickkorgar och plufsiga vinterbleka magar. Vanligt folk kort och gott.







Än så länge är stränderna ganska tomma och det känns lyxigt att vara bland de första badgästerna. Under industrisemestern i januari lär det vara trängre mellan handdukarna. Jag känner direkt att jag kommer att trivas här. 

torsdag 27 december 2012

Gruvarbetarnas hotell



ARGENTINA, CÓRDOBA, Vardagsliv. Semestern inleddes med två nätter på gruvarbetarnas tvåstjärniga fackföreningshotell Aoma i Villa Carlos Paz, Córdoba, cirka 73 mil norr om Buenos Aires.  Vi råkade hamna här efter att ha bokat hotell genom booking.com. Denna sida för att boka via nätet brukar fungera bra, men den här gången visade sig hotellet vara sådär. Litet rum, lite smuts i hörnen och utsliten madrass. Lyckligtvis var utomhusinstallationerna helt okej, med en jättefin pool som vi hade alldeles för oss själva. Gruvarbetarna lyste med sin frånvaro. Hotellets läge, i ett av Villa Carlos Paz, trevligaste områden och priset 550 pesos (cirka 730 kronor) för två nätter i ett dubbelrum fick mig också på bättre humör.

Nu bär det av till Atlantkusten, där Semestern med stort S fortsätter. Jag kommer att uppdatera bloggen då och då, men inte lika ofta som under de senaste veckorna. Jag har ju trots allt Semester.

tisdag 25 december 2012

Vidskepliga vännen



Buenos Aires, Argentina, VARDAGSLIV. Vår goda vän Pablo är ganska vidskeplig. När han får tillfälle går han till en dam som spår i kaffesump och han brukar tända röda ljus hemma för att hålla dåliga vibrationer och avundsjuka borta. På sistone har han haft otur och krockat flera gånger, lyckligtvis inga allvarliga kollisioner, men bilen har fått sig en och annan stöt. 

För att skydda sig själv och bilen har han hängt upp de här röda banden runt backspegeln i vindrutan, något var och varannan bilförare gör i Argentina och som jag tidigare har skrivit om i det här inlägget om vardagsmystik.

torsdag 20 december 2012

Sista minuten

Överfull verkstad när alla ska ha sina bilar fixade innan semestern. 

Argentina, Buenos Aires, VARDAGSLIV. Jag har alltid fascinerats av argentinarnas tendens att göra allting i sista minuten. Nyårsraketerna inhandlas på kvällen den 31:a december, man bjuder folk på födelsedagskalas dagen innan festen (eller kanske till och med samma dag) och när gästerna börjar ramla in så upptäcker värden plötsligt att det fattas tomater till salladen (som han precis har börjat förbereda) och springer iväg och handlar. Att göra saker i sista minuten är det vanligaste tillvägagångssättet och fungerar för det mesta mycket bättre än om man planerar långt i förväg. Folk är skickliga på att improvisera och lösa problem snabbt. Man blir därför lite lat och vänjer sig vid att det alltid går bra att vara ute i sista minuten.

Som det här med att lämna in bilen på verkstad för att göra några småjusteringar innan semestern. Jag och mannen hade pratat om det i över en månad men det hade bara inte blivit av. I går, några dagar före avresan, fick vi äntligen tummarna loss och tog oss till den gigantiska verkstad som drivs av den argentinska motsvarigheten till Motormännen – Automóvil Club Argentino (ACA). Den består av ett helt parkeringshus med fyra våningar.  Tio dagar innan industrisemestern drar igång var samtliga våningar så överfulla att man knappt kunde kryssa fram mellan de parkerade fordonen. Minst en vecka skulle det ta att få bilen fixad. 

Men som sagt, det finns alltid en lösning: en arbetskamrat rekommenderade en ruffig liten verkstad på en bakgata – så långt från officiell service man kan tänka sig - där mekanikern lovade att göra jobbet på en dag. Sista minuten fungerade. Igen. 

tisdag 18 december 2012

Prinsar och prinsessor

Vid bordets kortända sitter min idol, moster Mirta, som var och varannan söndag bjuder sina fyra barn, deras respektive och sina 11 barnbarn på hemtillverkad spaghetti

Argentina, Buenos Aires, VARDAGSLIV. ”Häromdagen kom min son hem och sa: sätt dig ner mamma, jag vill prata med dig om en grej. Nu är jag nästan vuxen så jag kommer snart att flytta hemifrån, bara så du vet. Jag svimmade nästan, han är ju bara 18”, säger kvinnan i väntrummet och får medhåll av dem som sitter runtomkring.  Att barnen flyttar hemifrån är det värsta de kan föreställa sig. ”Det bästa är ju om barnen bor hemma tills de gifter sig”, säger en annan kvinna. ”Min José bodde hemma tills han fyllde 26 och Tamara tills hon blev 32”. Familjebanden är starka i Argentina och den argentinska mamman är fortfarande la Mamma med stort M.  Överbeskyddande, kärleksfull och possessiv är hon navet i familjen. Trots att samhället utvecklas och att det finns bra barnomsorg så väljer många kvinnor fortfarande att vara hemmafruar, även i en storstad som Buenos Aires.

I Argentina är barn det bästa som finns. En av de första frågorna man brukar få när man träffar någon man inte känner är om man har barn. Barn, särskilt små barn, behandlas som prinsar och prinsessor. De får vara med överallt, de får allas uppmärksamhet och de är aldrig till besvär. De tas med på restauranger, på bröllop, på begravningar och på fester. Ingen har hört talas om att de ska lägga sig tidigt för att de vuxna ska få egentid, utan de är uppe så länge så möjligt för att föräldrarna ska hinna njuta av dem. ”Ska han redan gå och lägga sig?”, säger min svägerska när jag vill natta guldklimpen (snart 1,5 år) klockan tio.

Och barn är barn alltid. De spelar ingen roll om de är 2 eller 35, det finns alltid en mamma redo att servera frukost på sängen eller laga favoriträtten. ”Och jag som fortfarande fixar mjölkchoklad till min lille baby på helgerna, i hans favoritglas med inbyggt sugrör”, säger mamman till 18-åringen i väntrummet. Ja, hon kallar honom för sin lille baby, men inte så att andra hör för då skäms han, berättar hon.  Kanske står turen på hennes sida och hon får ha honom hemma tills han gifter sig. 

söndag 16 december 2012

I min lilla, lilla del av världen


Argentina, Buenos Aires, VARDAGSLIV. Nu har vi bott i det nya kvarteret i snart fyra månader och börjar känna oss ganska hemmastadda. Kvarteret, som ligger i den gamla stadskärnan Monserrat, alldeles bakom Buenos Aires äldsta aveny Avenida de Mayo, är ett mikrokosmos där folk från hela världen möts.

På kaféet på hörnan sitter ett gäng romska tanter från Spanien och dricker kaffe och fikar på medhavd sockerkaka. ”Kan vi få låna en kniv så att vi kan skära upp vår kaka guapa (snygging)”, ropar en av dem till servitrisen. Det råder ingen tvekan om att de är stamgäster.  Den äldsta av kvinnorna är svartklädd från topp till tå, med det grå håret samlat i en knut i nacken, och ser ut att vara direkttransporterad från en andalusisk by med vitkalkade hus. Vid kaféets ingång står familjens patriark och röker och hälsar på förbipasserande. De spanska romerna har funnits i stadsdelen sedan slutet av 1800-talet och har invandrat hit i olika etapper. De brukar samlas på någon av de flamencobarer som ligger längsmed Avenida de Mayo.

I kvarteret finns också ett familjehotell – ett enklare hotell där man kan hyra rum och delar kök och toalett med andra - som är fullt av dominikaner. En av dem arbetar i kött- och grönsaksaffären mittemot, som förresten drivs av en familj från Paraguay. Hans mamma brukar ropa till honom från balkongen vilka grönsaker han ska köpa med sig hem till middagen. Även uteliggaren som sover under några kartonger på samma gata jobbar extra i affären på eftermiddagarna.

Precis som överallt i Buenos Aires finns det ett antal närbutiker som drivs av kineserDe är kända för att ha öppet nästan jämt.

I kvarteret ligger också den peruanska krogen Chan Chan (Adress: Hipólito Yrigoyen 1390), som har helt okej ceviche (rå marinerad fisk och skaldjur) till bra pris. På helgerna köar folk för att få ett bord, så det gäller att vara ute i god tid om man inte vill stå och vänta.

Mitt kvarter är färgglatt och kaotiskt, lite ruffigt, men hemtrevligt. Och jag gillar att ha hela världen inom räckhåll.

torsdag 13 december 2012

Magisk realism



Argentina, Buenos Aires, VARDAGSLIV. På mitt jobb har vi en bokcirkel. Ungefär en gång i månaden träffas vi och diskuterar en bok som chefen väljer.  Den här månaden läste vi Den förlorade porten (Los pasos perdidos), av kubanen Alejo Carpentier. Carpentier anses vara en av föregångarna inom den magiska realismen, den litterära stil som uppkom i Latinamerika i mitten på 1900-talet och fick sitt maximala uttryck i colombianen Gabriel García Márquez roman Hundra år av ensamhet (Cien años de soledad). Kortfattat innebär stilen att realistiska skildringar kryddas med magiska och övernaturliga inslag. Carpentier själv föredrog att tala om ”lo real maravilloso”, det vill säga ”det underbara verkliga”.

I Den förlorade porten ger sig huvudpersonen iväg på en resa i den latinamerikanska djungeln för att söka efter musikinstrument som används av ursprungsbefolkningen. Upptäcksfärden är späckad med fantastiska fenomen.

Men man behöver inte ge sig in i urskogen för att stöta på ”det underbara verkliga”. Samtidigt som jag läser boken har vi fastighetsmöte. En av protokollets viktigaste punkter är vad vi ska göra med trädet i den gemensamma trädgården som håller växa in i grannens vardagsrum. Trots att en stor del av grenverket klipptes ner förra året så har det regnat så otroligt mycket under de senaste månaderna att trädet har växt till sig igen. En annan granne gödslar trädgården med hushållsavfall, vilket gör att det är fullt av småkryp överallt. Över en natt har alla blad på min jasmin försvunnit, uppätna av myror. Naturens kraft är otrolig och får oväntade saker att hända, även i storstaden. Magisk realism i verkligheten. 

tisdag 11 december 2012

Landet som älskar engelska


Brasilien/Sverige, LÄST, SETT OCH HÖRT. Så glad man blir när man hittar sådana här krönikor i svenska tidningar. Henrik Brandão Jönsson, svensk journalist bosatt i Rio de Janeiro, skriver mitt i prick om svenskars förhållande till engelskan. Hans blogg med diverse inlägg om bland annat Brasilien hittar du förresten här

söndag 9 december 2012

Pärla med hög mysfaktor


Argentina, Buenos Aires, GOURMET. I går tog några vänner med oss till en sådan där restaurang som är omöjlig att hitta om det inte är någon som rekommenderar den. Urondo Bar är en sådan där riktigt liten mysig kvarterskrog som ligger i ett lugnt bostadsområde, långt från bullriga centrum. Dessutom: ett fåtal bord, dämpad belysning, jazz i bakgrunden och öppet kök så att man kan se när maten lagas. Lite matos visserligen, men det uppvägs av den höga trevlighetsfaktorn.

Menyn varierar med årstiderna och har ett begränsat antal rejäla rätter att välja mellan, som till exempel, grillat lamm, med ugnsrostade sötpotatisar och kikärtor, dagens fisk med grillade grönsaker, eller en enorm biff med potatis i ugn för två. Är man många kan man dela en Copa Urondo till förrätt: rödkål, fänkål, paprika, rödbetspuré, oliver och andra utsökta smårätter.

I köket står kocken Javier Urondo, som har uppkallat krogen till minnet av sin pappa: författaren, poeten och journalisten Paco Urondo, som mördades 1976 under militärregimen. 

Trevlig service, bra vinmeny och helt okej priser. Ett plus är att krogen är barnvänlig: det finns barnstolar och både barn och föräldrar bjuds på en liten alkoholfri drink innan maten. Ett sådant ställe som man gärna besöker igen.

Urondo Bar
Stadsdel: Parque Chabuco
Adress:  På hörnet mellan gatorna Rincón och Adolfo Alsina
Öppet:  Tisdag-lördag, 20.00-01.00
Betalningsmedel: Endast kontant
Cirka pris: 160 pesos (ca 220 kr) per person, inklusive vin

tisdag 4 december 2012

Buenos Aires godaste glass



Argentina, Buenos Aires, SMULTRONSTÄLLEN. Det är ingen överdrift att säga att världens näst godaste glass (efter Italien) finns i Buenos Aires. De italienska invandrarna som kom till staden i slutet av 1800- och början av 1900-talet hade med sig sina glassrecept och öppnade butiker för att sälja  egentillverkad glass lite här och var. Många av dessa gelaterias, eller heladerías som det heter på spanska existerar fortfarande och ser ungefär likadana ut som i början på förra seklet. I kakelklädda lokaler med lysrörsbelysning skopar män i vita rockar upp glass med kirurkgisk precision.

God glass finns således att köpa överallt, men vissa ställen har det där lilla extra. Ett av dem är Cadore (Adress: Avenida Corrientes 1695), som jag, mannen och guldklimpen råkade snubbla över igår när vi gick en kvällspromenad.

Affären öppnades 1957 av familjen Olivotti, som härstammar från regionen Cadore i norra Italien, vid gränsen till Österrike.  Där drev tre generationer i släkten en glassbutik med  samma namn mellan 1881 och 1949. Cadores dulce de leche*-glass är den godaste jag någonsin har ätit. Och precis som i italien kan man få glassen toppad med panna montata, eller chantilly, som det heter på spanska (vispgrädde).

När jag upptäcker sådana här ställen så känner jag mig så lycklig över att bo i Buenos Aires!

Pris: I Argentina är måttenheten för glass kilo, inte liter. Det är vanligt att man beställer ett kvarts kilo per person i frigolitbägare, det vill säga, un cuarto. På Cardore kostar un cuarto 28 pesos (ca 38 kr). Det finns såklart mindre glassar också, både i strut och bägare.

Dulce de leche:*Den lokala delikatessen dulce de leche (på svenska sött av mjölk) är mjölk som har kokts med socker tills det bildar en slags kolaliknande sås. Man kan köpa dulce de leche i affären och äta direkt ur burken, bre på smörgåsen eller använda som fyllning i bakverk. Det finns också en mängd livsmedel som har smak av dulce de leche, som till exempel glass, yoghurt och barnmatspuré. 

måndag 3 december 2012

Semester


Argentina, Buenos Aires, VARDAGSLIV. Den här bilden, en öde strand på Valdéshalvön i Patagonien, är vad jag förknippar med ordet semester. Sand mellan tårna och vågornas kluckande.

Bra och dåligt med Argentina är att sommarsemestern infaller efter julen. Bra för att ledigheten efter jul på mitt jobb sträcker sig ända till februari. Det blir med andra ord en extralång sommar. Och bra för att man kan fira nyårsafton vid en poolkant i guldsandaletter utan att frysa om tårna.  Dåligt för att det är svårt att få till någon julstämning när tomten kommer stånkande i 40ºC värme.  Och för att man ska hålla på att äta en massa julmiddagar (i Argentina kallas dessa sammankomster för ”årsslutsmöten” och består av vilken mat som helst, på vilken restaurang som helst, inga julbord här alltså) samtidigt som man försöker hålla igen för att komma i bikinin. En ekvation som inte går ihop.

Hur som helst, nu är december, årets sista månad här och det är hektiska dagar. Allt ska hinnas med innan året är slut. Argentinare i allmänhet och min chef i synnerhet har tendensen att göra allting i sista minuten, men det är okej. Jag står ut. Vid horisonten skymtar semestern. 

torsdag 29 november 2012

Hemmapappa bloggar om vardagsliv


Argentina, Buenos Aires, LÄST SETT OCH HÖRT. En av mina favoritbloggar om Buenos Aires är frilansjournalisten Charles Newberys blogg Pine Tree Paradise. Charles är född och uppvuxen i Los Angeles, med argentinsk mamma och engelsk pappa. Han bor sedan flera år tillbaka i Buenos Aires med tre barn och engelsk fru och skriver (på engelska och med mycket humor) om familjeliv, kulturkrockar och om hur det är att ha en son som har autism och om att vara pappa och jobba hemifrån. Inläggen illustreras med barnens teckningar, så fint!

tisdag 27 november 2012

Apropå trafikregler, bilkörning och sexism

Här är polisen som mitt i gatan står. 

Argentina, Buenos Aires, VARDAGSLIV. ”Din fru har precis begått en mycket allvarlig överträdelse mot trafiklagen. Låt gå för denna gång men tillåt mig ge dig ett råd: Låna inte ut bilen till henne igen”, säger polisen till min man.  Vi befinner oss på motorvägen mellan Córdoba och Rosario, landets andra respektive tredje största stad, och lite här och var är det vägkontroller. Poliserna står alltid under broar och det finns aldrig någon skylt som förvarnar en att man närmar sig en kontroll. Anledningen till att poliserna håller sig lite halvt dolda är att folk ska respektera hastighetsgränsen, 130 km/timmen på motorvägar. Om det hade funnits skyltar som talade om att det snart dök upp en poliskontroll så skulle de flesta bilister bara ha dragit ner på farten precis före avspärrningen. Nu vet ingen riktigt var polisen står vilket gör att det är säkrast att inte köra för fort överhuvudtaget man vill undvika böter. 

Annars ses hastighetsbegränsning, vägmärken och trafikljus mest som en rekommendation. I Buenos Aires kan man till exempel absolut inte stanna vid stoppskyltar, utan bara sakta ner, såvida man inte vill riskera att bli påkörd bakifrån.

Tillbaka till vägkontrollen: Okej, jag stannade några meter för långt bort, men polisen kunde väl ha undvikit den där sista sexistiska kommentaren. I Argentina är den här typen av gliringar vardagsmat för kvinnliga bilförare. ”Stick hem och diska istället”, ropas ofta efter kvinnor när de gör någon miss bakom ratten. 

För övrigt vågar jag mig nog på att säga att jag lever i ett av Latinamerikas mest jämlika länder, även om det såklart varierar beroende på vilken generation och socialgrupp det gäller. Männen i min omgivning lagar mat, diskar, handlar, städar, tvättar, stryker och hämtar och lämnar sina barn på dagis och skolor. Men i trafiken lever gamla manschauvinistiska fördomar vidare och om det är knivigt att köra bil i Argentina, så är det extra stressigt om man är kvinna. 

Jag har tidigare skrivit om bilkörning och regler i Argentina här


måndag 26 november 2012

En levande stad



Argentina, Buenos Aires, LÄST, SETT OCH HÖRT. En fin beskrivning av Buenos Aires hittar man i den här artikeln i Göteborgs-Posten. Den fick mig och tänka på den amerikanska (från USA) sociologen Richard Sennetts definition av staden ”En levande stad som folk lever i”. Sennett, som var inbjuden för att föreläsa på universitetet där jag jobbar, vandrade runt i timmar och var fascinerad över hur invånarna tog sin stad i ”besittning” och utnyttjade den på olika sätt, med andra ord, över att de verkligen levde i sin stad.

fredag 23 november 2012

Vackra, vackra Buenos Aires


 Argentina, Buenos Aires, VARDAGSLIV. Buenos Aires är som allra vackrast nu på våren när Jakarandaträden blommar. De blålila trädkronorna syns i de flesta parker och längs många avenyer. När de börjar blomma ut så riktig regnar det blomblad. Bilden är från botaniska trädgården (Jardín Botánico) i stadsdelen Palermo.

måndag 19 november 2012

Kampen om skrivborden

Rör inte mitt skrivbord!
Argentina, Buenos Aires, VARDAGSLIV. På mitt jobb har vi ett internt skämt. Om någon av oss ska iväg på en resa eller vara borta i några dagar av någon anledning så säger vi ”Passa mitt skrivbord”. Det ligger en hel del sanning i den här ironiska kommentaren.  Om man är borta lite för länge så riskerar man nämligen att någon annan tar över ens arbetsuppgifter och, ja, skrivbordet också. Inte så att man får sparken, men man kan snabbt förlora den position som man har uppnått. 


När jag kom tillbaka från min föräldraledighet satt en annan kille på min plats, mina personliga tillhörigheter hade låsts in i en skrubb och datorn stod i ett hörn och samlade damm. Som tur är fick jag snabbt ett nytt skrivbord, vilket till och med var lite större än det gamla (storleken på skrivbordet är betydelsefull på min arbetsplats, ju större skrivbord, desto viktigare anses man vara).

Det här verkar inte vara unikt för min arbetsplats. En nylanserad reklamfilm för ett läkemedel mot baksmälla gör också parodi på skrivbordskampen. En ung tjej vaknar illamående och med huvudvärk efter en blöt utekväll med sina arbetskamrater. Hon tar den magiska medicinen och vips så är hon tillbaka på sin arbetsplats fräsch som en rosenknopp. De två kollegor som håller på att montera ner hennes dator blir mäktigt överraskade. ”Världen förväntar sig inte att du ska vara där dagen efter”, lyder slogan i slutet av reklamsnutten som du kan se här: 



Argentinarna är inbitna individualister och klimatet på arbetsplatserna kan vara tufft. Kanske inte så att det märks utåt, men under ytan. Det gäller att visa framfötterna och vara på sin vakt så att man inte blir undanskuffad från sin plats. Om någon föreslår att man ska byta skrivbord så kan man räkna med att det är något skumt med det hela.  Mitt eget belamrar jag med en massa papper för att avskräcka eventuella tjuvar och banditer.

lördag 17 november 2012

Direktrapport från julbasaren


Sillsmörgåsar, köttbullar med rödbetssallad och gravad lax. Delikatesserna hör till favoriterna på marknaden. 
Argentina, Buenos Aires, TRADITIONER. Den årliga julmarknaden i nordiska kyrkan lockade  runt tusen besökare i år. Svensk-, finsk- och norskättlingar, nordbor på tillfälligt besök i Buenos Aires och argentinare nyfikna på nordisk kultur strömmade till basaren för att förse sig med pepparkakor, ansjovis, senapssill och Läkerol. Försäljningen av laxmackor, köttbullstallrikar och kanelbullar gick som smör i solsken. Här kommer några bilder från evenemanget. Nästa höjdpunkt i den nordiska kolonin är Sankta Lucia som firas den 9:e december. 

Kanelbullar och pepparkakor, exotiska företeelser i Buenos Aires
Nordiska kyrkans fasad

Julmarknaden i full gång

Julstämning, redan i november!

Patriotiska bakverk

fredag 16 november 2012

Nu är det jul igen


Argentina, Buenos Aires, AKTIVITETER. Imorgon är det dags för den årliga julmarknaden i Nordiska Kyrkan. Visst känns det lite malplacerat med julmys redan den 17:e november, särskilt när solen gassar och det är minst 28ºC i skuggan. Marknaden brukar hållas ganska tidigt, eftersom många nordbor åker hem över julen. Hur som helst är det ett optimalt tillfälle att shoppa kaviar, pärlsocker, pepparkakskryddor och andra bristvaror i Argentina. Själv hoppas jag kunna hitta lite vitmossa till min adventsljusstake.

Förutom svensk mat brukar man kunna hitta konsthantverk, loppisfynd och lite annat smått och gott. Också säljs det glögg, laxsmögåsar, humanskost och svenska bakverk. Om inte annat är kyrkan värd ett besök för sin trevliga trädgårds skull, en riktig liten pärla mitt i asfaltsöknen, om jag får lov att vara klyschig. 

Julmarknaden är öppen kl. 11-18. Adress: Azopardo 1428 (på hörnan till Juan de Garay).

Läs mer om Nordiska kyrkan på den här sidan, som skapades av Sveriges Ambassad, Svensk-argentinska handelskammaren och Svenska föreningen till Argentinas 200-års jubileum 2010

onsdag 14 november 2012

Flera sydamerikaner på Lonley Planets topplistor för 2013


Sydamerika. LÄST, SETT OCH HÖRT. Den australiska guideboksutgivaren Lonley Planet har nyligen korat de hetaste turistmålen 2013. På listan över de bästa turiststäderna hamnade argentinska Puerto Iguazú på tionde plats, inte bara för de fantastiska Iguazúfallen, som ligger på gränsen mellan Brasilien och Argentina, utan för sina utmärkta hotell, hostels och span.

När det gäller listan över de trevligaste regionerna att besöka så ligger den peruanska provinsen Chachapoyas i Anderna och de arkeologiska lämningarna i Kuelap på femte plats.
Bland de bästa länderna ligger Ecuador – som under 2013 kommer att utvidga sitt järnvägsnät - på femte plats och Dominikanska Republiken – där turismen har ökat med 8,4 % i år -, i Karibien, på tionde plats.

Så packa resväskan och sätt sikte på Amerika! Läs mer på Lonley Planets hemsida eller här, i Svenska Dagbladet. 

fredag 9 november 2012

Gravid i Argentina

Buenos Aires, Argentina, LÄST, SETT OCH HÖRT. I det senaste numret av Vi föräldrar special Gravid deltar jag i reportaget ”Gravid utomlands”, med en kort artikel om hur det är att vara gravid i Argentina. Tyvärr finns tidningen inte i nätversion, men den finns att köpa i butik.

onsdag 7 november 2012

Basker med tradition



Argentina, Buenos Aires, GOURMET. I min nya stadsdel, Montserrat, är det fullt av spanska restauranger. Här, kring Avenida de Mayo, samlades spanjorerna som hade flytt till Argentina på grund av det spanska inbördeskriget (1936-1939). Republikanerna hade sina favoritställen och Francoanhängarna sina. Många gånger utbröt vilda slagsmål när de råkade stöta på varandra.

Idag finns det fortfarande mängder av traditionella spanska restauranger och caféer här. En av dem är krogen som ligger i det baskiska kulturcentret Laurak-Bat. Mitt i matsalen står en stor ek, som har växt av ett skott från den berömda eken i den baskiska staden Guernica.

Laurak-Bat serverar fiskrätter, paella, skaldjur och alldeles underbara kroketter. Allting tillagas med superfräscha råvaror och servicen är bra. Stället är helt klart värt ett besök om man blir sugen på fisk efter alla biffar. Vi betalade cirka 150 pesos (cirka 210 kronor) per person (vi delade på förrätten och på en flaska vin och tog bara kaffe efter maten).


Laurak Bat - Centro Vasco

Stadsdel: Montserrat
Adress:  Avenida Belgrano 1144

Öppet: Mån-lör, 9-24.30

Betalningsmedel: De flesta kort och kontant

måndag 29 oktober 2012

Doktor Fermín


Buenos Aires, Argentina, VARDAGSLIV. Guldklimpen håller på att få tänder och har varit allmänt febrig, kinkig och gnällig.  Ingen nyhet i huset undgår vår portvakt Susana och naturligtvis uppmärksammade hon lillemans tandsprickning. Den dag han matvägrade (eftersom det antagligen gjorde ont att tugga), föreslog hon att vi skulle gå till doktor Fermín.  Han bor på fjärde våningen och är ingen läkare i egentlig mening, men vida berömd i grannskapet för sina kunnighet i att bota matsmältningsbesvär med band och ta bort det onda ögat.  I Argentina tror folk i allmänhet på att man kan få det onda ögat kastat på sig, vilket bland annat kan resulterar i att offret huvudvärk och allmän olust. Mer om vidskeplighet i Argentina – något som jag är otroligt fascinerad av för tillfället – kan ni läsa i det här inlägget.

Enligt Susana kunde guldklimpens dåliga aptit bero på att han hade matsmältningsbesvär eller just på att någon hade kastat det onda ögat på honom. Okej, bäst att ta det säkra före det osäkre tänkte vi och stegade iväg till doktor Fermín, en man i 70-års åldern som till min förvåning såg alldeles vanlig ut och inte alls motsvarade min bild av en medicinman.  När vi ändå var där passade han på att kurera mannens matsmältningsbesvär. 

I Argentina är besvär som har med matspjälkningen att göra detsamma som leverproblem, eftersom levern  är ett av det viktigaste organen för nedbrytningen av mat.  När man pratar om att man har problem med levern har det såvida inget med alkoholintag att göra, utan vissa människor anses ha känslig lever och mer problem med att smälta mat.  Äntligen skulle jag få se live hur man botar med ett band – något jag hittills bara hade hört talas om (en gammal beprövad metod med rötter i folklig medicin). Doktor Fermín tog upp sitt röda band, höll den ena änden mot mannens mage, stegade upp ett visst avstånd och närmade sig honom sedan genom att vika bandet flera gånger mellan tummen och armbågen. ”Du har problem med levern och måste äta lite lättare mat i några dagar. Om tre dagar kommer du att må bättre”, fastslog han.  

Vi beskrev sedan guldklimpens symptom och lovade att vi skulle komma förbi med honom om han inte blev bättre. För säkerhets skull ville doktor Fermín bota honom mot det onda ögat och skrev upp hans namn och födelsedatum i en liten bok. Vilken procedur som sedan användes är hemlig, men dagen därpå var guldklimpen feberfri och kunde gå på dagis igen. Det känns tryggt att det finns en doktor en trappa upp. 

lördag 25 augusti 2012

Storsdadsbo

Buenos Aires, Argentina, VARDAGSLIV. För några veckor sedan blev jag, mannen och guldklimpen storstadsbor på riktigt. Då flyttade vi nämligen från vårt kära kvarter Parque de los Patricios, som jag har skrivit om här och här, upp i centrum. Nu bor vi mitt i stan, med tre olika busslinjer nedanför sovrumsfönstret och ett obegränsat utbud av restauranger, caféer, boklådor och teatrar på gångavstånd. Det är alldeles, alldeles underbart, och jag känner mig som en latinsk version av Carrie Bradshaw (fast med man och barn) när jag kliver ut ur porten på morgonen och får väja undan för kostymklädda Buenos Aires-bor på väg till sina kontor. Jag känner mig helt enkelt som den ultimata storstadskvinnan.  

Men det bästa av allt med vår nya lägenhet är läget, precis bakom det fantastiska Palacio Barolo. Denna palatsliknande byggnad uppfördes av den italienska arkitekten Mario Palanti 1923 och var på sin tid Sydamerikas högsta hus.  Palanti var Dante Alighieri-fantast och därför fyllde han byggnaden av element som på olika sätt har anknytning till den Gudomliga Komedin. Från vardagsrumsfönstret ser jag rakt ner på bottenvåningen, som är en fantastiskt vacker galleria med små runda kiosker.

Precis som den Gudomliga Komedin är byggnaden indelad i himmel, helvete och skärseld. Byggnaden är 100 meter hög eftersom Dantes verk har 100 sånger och har 22 våningar, eftersom varje sång har 22 verser. Vi bor i jämnhöjd med skärselden, men det gör mig inte ett dugg. Jag är en lycklig, nybliven storstadsbo!

onsdag 15 augusti 2012

Vardagsmystik

Röda band att hänga på bilen säljs bland annat i små stånd vid katedralen i Luján.
Buenos Aires, Argentina, VARDAGSLIV. En av mina arbetskamrater som har flyttat till ett nytt kontor frågade mig häromdagen om jag inte visste någon som renar platser från negativ energi.  Det nya kontoret ligger i Calvin Kleins gamla lokaler. Företaget gick i konkurs i Argentina och nu känner de som jobbar i huset att det finns dåliga vibbar i luften. 

Övernaturlighet, tron på att det finns svart magi och att avundsjuka och negativ energi påverkar dig på olika sätt är en del av den argentinska vardagen.  Att städa ut eventuell gammal dålig energi från en plats man flyttar in på anses av många som nödvändigt. Det finns folk som ägnar sig åt detta,  så kallade curanderos, häxdoktorer, men man kan även göra det själv, till exempel genom att skura golvet med vatten och vinäger innifrån och ut.  Curanderos kan också bota människor som har fått det onda ögat kastat på sig av någon, samt bota vanliga åkommor som magknip och ryggont. Matsmältningsbesvär kan till exempel kureras genom att man drar i skinnet på ryggen,  använder ett band som man drar i eller med magiska ord.  I storstaden är curanderos en utdöende kategori, men man kan fortfarande stöta på dem här och var.  Min granne på fjärde våningen sägs till exempel kunna bota problem med matspjälkningen.

Mot avundsjuka skyddar man sig genom att tända röda ljus eller knyta ett rött band rund handleden. Många bebisar bär röda band runt handleden, just för att föräldrarna vill ge dem skydd mot avundsjuka blickar. Bilister hänger röda band runt backspegeln (gärna med någon liten helgonbild för extra skydd!) eller baktill på bilen. Vidskeplighet och tron på det övernaturliga stöter man på överallt. Det gör livet lite mer magiskt och mindre tråkigt. 

söndag 22 juli 2012

En hjälte i vardagslivet


Nu har vi varmvatten igen, tack vare den här fantastiska apparaten och Alcides. 
Argentina, Buenos Aires, VARDAGSLIV. I Spanien finns det en yrkesgrupp som i folkmun kallas för hace todo. Hace todo betyder gör allt. Yrkeskategorin består av hantverkare som löser alla dina problem när det gäller elektricitet, gas och rörmokeri. En hace todo kan också sätta upp hyllor, måla, spackla, putsa fönster, klippa gräset och lite annat smått och gott. I somliga fall är att vara hace todo bara ett extraknäck, för att dryga ut kassan vid sidan om det vanliga jobbet eller när man har gått i pension. 

 I Argentina finns också sådana här fixare, även om de inte går under något speciellt namn. Vi har vår alldeles egen hace todo, Alcides, som kommer flygande på sin moped med sitt långa svarta hår fladdrande i vinden när vi har något problem. Ibland lagar han bara grejerna sådär lite halvdant, vilket gör att han måste komma tillbaka nästa dag och fixa igen. Men det fantastiska med honom är att han, till skillnad från de flesta andra hantverkare, alltid är  tillgänglig och kan komma på stuts såväl klockan åtta på morgonen som åtta på kvällen, till exempel om ljuset råkar gå eller tvättmaskinen läcker litervis med vatten. Han är en räddare i nöden, eftersom vi inte är särskilt praktiskt lagda av oss i vårt hem. Den här veckan har han både bytt ut varmvattenberedaren och jordfelsbrytaren. Så tack vare Alcides har vi ström igen och kan duscha varmt! Han är helt klart en hjälte och gör livet betydligt lättare för två personer med tummen mitt i handen. 

onsdag 27 juni 2012

Mycket kvarter

Foto: Verónica D´Alia
Argentina, Buenos Aires, VARDAGSLIV. I Argentina kallar man kvarter för barrio. Om ett kvarter  ligger lite isolerat från centrum och har en viss småstadsatmosfär så  beskrivs det som muy barrio, det vill säga mycket kvarter.  För att göra sig förtjänt av definitionen muy barrio ska ett kvarter vara lugnt och idylliskt. Det ska liksom vara ett sånt område där barnen spelar fotboll på gatan och gamlingarna samtalar på bänkarna i parken.  Och när man stöter på någon granne i fiskaffären eller hos grönsakshandlaren så finns det alltid tid att utbyta några ord om vädret eller de senaste sportresultaten.  Mitt kvarter Parque de los Patricios är just ett sådant här område. Här finns fullt av små detaljhandlar och närbutiker, men ingen stor kedja så långt ögat når.

En av mina nya favoriter i kvarteret är sybehörsaffären,  som jag och guldklimpen besöker ganska ofta sedan min Singer gjort comeback på hemmafronten.  Ofta är det kö lång ut på gatan till denna lilla hörnbutik, som verkar som klippt ur någon gammal 50-tals film. Damerna som betjänar har allt tålamod i världen och är beredda att leta igenom alla sina askar tills de hittar den nyans på knappen som passar kunden. Man kan vara säker på at aldrig gå tomhänt därifrån, men det gäller att behålla lugnet medan man väntar. Fast vem har egentligen bråttom?  Själv känner jag hur all storstadsstress bara rinner av mig så snart jag sätter min fot här och passar på att få tips av en kvinna i kön om var man hittar stans bästa flanelltyger. Ett besök i sybehörsaffärren på lördagsförmiddagen är helt enkelt mer avstressande än ett yogapass.

måndag 11 juni 2012

Ett land fullt av pastafreaks


Argentina. Buenos Aires, VARDAGSLIV. Häromdagen fick guldklimpen (nu 11 månader gammal) smaka pizza på dagis för första gången. Ganska ofta består dagismenyn av canelloni fyllda med majs och ricotta. Inte så konstigt att matsedeln är italienskinspirerad med tanke på att nästan hälften av alla argentinare har italienska rötter och Argentina är det land i världen efter Italien med flest italienska ättlingar. Det italienska arvet har satt djupa spår i landets gastronomi och även i småbarnsmaten.

När guldklimpen skulle börja med fast föda fick vi hos barnläkaren en broschyr med tydlig information om när bebisar kan börja äta de olika pastasorterna. När man är sju månader kan man äta den allra smalaste pastasorten, små nystan med tunna spaghetti som på spanska heter cabellos de angel, änglahår. När man är åtta månader får man äta vanliga spaghetti, ravioli fyllda med ricotta och ñoquis (italienskans gnocchi). Från ett år får man äta ravioli fyllda med mangold och fyllda ñoquis. Snart kan guldklimpen alltså botanisera fritt bland pastasorterna och, ja, till och med gå på pizzeria.

måndag 4 juni 2012

Spanjoren



Argentina, Buenos Aires, GOURMET. El Español (Spanjoren) serveras riktigt käk, utan krusiduller, medan teven står på i ett hörn och grannskapets farbröder högljutt diskuterar de senaste sportresultaten mellan borden.

I dag var det årets hittills kallaste dag i Buenos Aires (bara 4° C på morgonen), så inget passade bättre än husets mustiga linsgryta, fullspäckad med chorizo och köttbitar. Till skillnad från i Spanien brukar man i Argentina äta grytan med riven ost ovanpå.

På El Español äter du dagens rätt med en kvarts flaska bordsvin och sodavatten för 35 pesos, cirka 56 kronor. Portionerna är enorma, så det går bra att dela. Till kaffet serveras restaurangens hembakade pan dulce – julkaka - (året runt), som smakar himmelskt! Ett ställe som verkligen är att rekommendera om man vill har ordentlig argentinsk husmanskost och inte störs av lite bullrig miljö.

El Español
Stadsdel: Congreso
Adress:  På hörnet mellan gatorna Rincón och Adolfo Alsina
Öppet: Alla dagar, hela dagen.

lördag 19 maj 2012

Höst




Argentina, Buenos Aires, GOURMET. Hösten är min absoluta favoritårstid i Buenos Aires. Luften är hög och klar och det regnar mindre än på våren. Vädret är som gjort för långa promenader. Temperaturen är fortfarande behaglig mitt på dagen och man kan sitta i timmar på någon uteservering och sörpla café con leche på helgerna. Ett trevligt promenadkvarter är den gamla hamnen Puerto Madero, som idag är ett av stadens dyraste och mest fashionabla  bostadsområden. Bilfritt, fina leklplatser och gröna ytor, samt fullspäckat med restauranger och caféer. i Central Market (Adress: På hörnet mellan Pierina Dealessi och Macacha Guemes) har en mysig trottoarservering med fint spaningsläge över hamnen och förbipasserande söndagsflanerare.  Caféet har en liten gourmetbutik där man kan hitta delikatesser från världens alla hörn, bland annat knäckebröd! 

Central Market
Stadsdel: Puerto Madero
Adress:  På hörnet mellan Pierina Dealessi och Macacha Guemes 
Öppet: alla dagar kl. 8-24

söndag 6 maj 2012

Ny restaurang i favoritområdet

Argentina, Buenos Aires, GOURMET. Här kommer ännu ett restaurangtips från mitt favoritområde i Buenos Aires, kvarteren som omger Parque Lezama. Bäst av allt är Boulevard Caseros. Under de senaste åren har den här lite nedslitna gatan, som kantas av vackra sekelskiftshus, fått sig ett uppsving och det har öppnat en hel del nya restauranger med trevliga trottoarserveringar. Trottoaren är dessutom bred, vilket gör den mycket barnvagns- och promenadvänlig. 

En av mina favoriter är, som jag tidigare skrivit om, Caseros. Sist vi var i området beslöt vi oss dock för att testa något nytt och hamnade på La Popular de San Telmo, ett ställe som satsar på traditionella rätter i rustik tappning. Portionerna är enorma, så är man inte superhungrig går det bra att dela. En liten tapasrätt serveras gratis före maten. Vi betalade cirka 300 pesos (cirka 455 kronor) för en förrätt, tre huvudrätter, en halv flaska husets vin och två kaffe.


La Popular de San Telmo
Stadsdel: Barracas (nära San Telmo)
Adress: Avenida Caseros 500
Cirka pris: Vi betalade cirka 300 pesos (cirka 455 kronor) för en förrätt, tre huvudrätter, en halv flaska husets vin och två kaffe. Betalningsmedel: de flesta kort
Öppet: mån-lör lunch- och kvällsöppet