Vamos a la playa

Argentina, Miramar, BADLIV. Det råder febril aktivitet på den lilla privata stranden San Antonio i Miramar, en badort vid Atlantkusten cirka 45 mil söder om Buenos Aires. Mycket ska fixas innan högsäsongen drar igång efter nyårshelgen. Poolen ska rengöras, skavanker målas över, blommor planteras och wi-fi installeras…

Allt görs i sann argentinsk anda i sista minuten, medan sommarens första badgäster börjar droppa in. De flesta av dem hälsar vant på personalen och styr kosan mot samma tält (ett måste vid den argentinska kusten som är karg och blåsig) som de hyrde förra året. Somliga familjer har tillbringat sina somrar här i 30 år. Inga sillikonbröst eller kroppar som späkts i gym hela vintern så långt ögat når, däremot barnfamiljer med picknickkorgar och plufsiga vinterbleka magar. Vanligt folk kort och gott.

Än så länge är stränderna ganska tomma och det känns lyxigt att vara bland de första badgästerna. Under industrisemestern i januari lär det vara trängre mellan handdukarna. Jag känner direkt att jag kommer att trivas här. 

Gruvarbetarnas hotell

ARGENTINA, CÓRDOBA, Vardagsliv. Semestern inleddes med två nätter på gruvarbetarnas tvåstjärniga fackföreningshotell Aoma i Villa Carlos Paz, Córdoba, cirka 73 mil norr om Buenos Aires.  Vi råkade hamna här efter att ha bokat hotell genom booking.com. Denna sida för att boka via nätet brukar fungera bra, men den här gången visade sig hotellet vara sådär. Litet rum, lite smuts i hörnen och utsliten madrass. Lyckligtvis var utomhusinstallationerna helt okej, med en jättefin pool som vi hade alldeles för oss själva. Gruvarbetarna lyste med sin frånvaro. Hotellets läge, i ett av Villa Carlos Paz, trevligaste områden och priset 550 pesos (cirka 730 kronor) för två nätter i ett dubbelrum fick mig också på bättre humör.

Nu bär det av till Atlantkusten, där Semestern med stort S fortsätter. Jag kommer att uppdatera bloggen då och då, men inte lika ofta som under de senaste veckorna. Jag har ju trots allt Semester.

Vidskepliga vännen

Buenos Aires, Argentina, VARDAGSLIV. Vår goda vän Pablo är ganska vidskeplig. När han får tillfälle går han till en dam som spår i kaffesump och han brukar tända röda ljus hemma för att hålla dåliga vibrationer och avundsjuka borta. På sistone har han haft otur och krockat flera gånger, lyckligtvis inga allvarliga kollisioner, men bilen har fått sig en och annan stöt. 

För att skydda sig själv och bilen har han hängt upp de här röda banden runt backspegeln i vindrutan, något var och varannan bilförare gör i Argentina och som jag tidigare har skrivit om i det här inlägget om vardagsmystik.

Sista minuten

Överfull verkstad när alla ska ha sina bilar fixade innan semestern. 

Argentina, Buenos Aires, VARDAGSLIV. Jag har alltid fascinerats av argentinarnas tendens att göra allting i sista minuten. Nyårsraketerna inhandlas på kvällen den 31:a december, man bjuder folk på födelsedagskalas dagen innan festen (eller kanske till och med samma dag) och när gästerna börjar ramla in så upptäcker värden plötsligt att det fattas tomater till salladen (som han precis har börjat förbereda) och springer iväg och handlar. Att göra saker i sista minuten är det vanligaste tillvägagångssättet och fungerar för det mesta mycket bättre än om man planerar långt i förväg. Folk är skickliga på att improvisera och lösa problem snabbt. Man blir därför lite lat och vänjer sig vid att det alltid går bra att vara ute i sista minuten.

Som det här med att lämna in bilen på verkstad för att göra några småjusteringar innan semestern. Jag och mannen hade pratat om det i över en månad men det hade bara inte blivit av. I går, några dagar före avresan, fick vi äntligen tummarna loss och tog oss till den gigantiska verkstad som drivs av den argentinska motsvarigheten till Motormännen – Automóvil Club Argentino (ACA). Den består av ett helt parkeringshus med fyra våningar.  Tio dagar innan industrisemestern drar igång var samtliga våningar så överfulla att man knappt kunde kryssa fram mellan de parkerade fordonen. Minst en vecka skulle det ta att få bilen fixad. 

Men som sagt, det finns alltid en lösning: en arbetskamrat rekommenderade en ruffig liten verkstad på en bakgata – så långt från officiell service man kan tänka sig - där mekanikern lovade att göra jobbet på en dag. Sista minuten fungerade. Igen. 

Prinsar och prinsessor

Vid bordets kortända sitter min idol, moster Mirta, som var och varannan söndag bjuder sina fyra barn, deras respektive och sina 11 barnbarn på hemtillverkad spaghetti

Argentina, Buenos Aires, VARDAGSLIV. ”Häromdagen kom min son hem och sa: sätt dig ner mamma, jag vill prata med dig om en grej. Nu är jag nästan vuxen så jag kommer snart att flytta hemifrån, bara så du vet. Jag svimmade nästan, han är ju bara 18”, säger kvinnan i väntrummet och får medhåll av dem som sitter runtomkring.  Att barnen flyttar hemifrån är det värsta de kan föreställa sig. ”Det bästa är ju om barnen bor hemma tills de gifter sig”, säger en annan kvinna. ”Min José bodde hemma tills han fyllde 26 och Tamara tills hon blev 32”. Familjebanden är starka i Argentina och den argentinska mamman är fortfarande la Mamma med stort M.  Överbeskyddande, kärleksfull och possessiv är hon navet i familjen. Trots att samhället utvecklas och att det finns bra barnomsorg så väljer många kvinnor fortfarande att vara hemmafruar, även i en storstad som Buenos Aires.

I Argentina är barn det bästa som finns. En av de första frågorna man brukar få när man träffar någon man inte känner är om man har barn. Barn, särskilt små barn, behandlas som prinsar och prinsessor. De får vara med överallt, de får allas uppmärksamhet och de är aldrig till besvär. De tas med på restauranger, på bröllop, på begravningar och på fester. Ingen har hört talas om att de ska lägga sig tidigt för att de vuxna ska få egentid, utan de är uppe så länge så möjligt för att föräldrarna ska hinna njuta av dem. ”Ska han redan gå och lägga sig?”, säger min svägerska när jag vill natta guldklimpen (snart 1,5 år) klockan tio.

Och barn är barn alltid. De spelar ingen roll om de är 2 eller 35, det finns alltid en mamma redo att servera frukost på sängen eller laga favoriträtten. ”Och jag som fortfarande fixar mjölkchoklad till min lille baby på helgerna, i hans favoritglas med inbyggt sugrör”, säger mamman till 18-åringen i väntrummet. Ja, hon kallar honom för sin lille baby, men inte så att andra hör för då skäms han, berättar hon.  Kanske står turen på hennes sida och hon får ha honom hemma tills han gifter sig. 

I min lilla, lilla del av världen

Argentina, Buenos Aires, VARDAGSLIV. Nu har vi bott i det nya kvarteret i snart fyra månader och börjar känna oss ganska hemmastadda. Kvarteret, som ligger i den gamla stadskärnan Monserrat, alldeles bakom Buenos Aires äldsta aveny Avenida de Mayo, är ett mikrokosmos där folk från hela världen möts.

På kaféet på hörnan sitter ett gäng romska tanter från Spanien och dricker kaffe och fikar på medhavd sockerkaka. ”Kan vi få låna en kniv så att vi kan skära upp vår kaka guapa (snygging)”, ropar en av dem till servitrisen. Det råder ingen tvekan om att de är stamgäster.  Den äldsta av kvinnorna är svartklädd från topp till tå, med det grå håret samlat i en knut i nacken, och ser ut att vara direkttransporterad från en andalusisk by med vitkalkade hus. Vid kaféets ingång står familjens patriark och röker och hälsar på förbipasserande. De spanska romerna har funnits i stadsdelen sedan slutet av 1800-talet och har invandrat hit i olika etapper. De brukar samlas på någon av de flamencobarer som ligger längsmed Avenida de Mayo.

I kvarteret finns också ett familjehotell – ett enklare hotell där man kan hyra rum och delar kök och toalett med andra - som är fullt av dominikaner. En av dem arbetar i kött- och grönsaksaffären mittemot, som förresten drivs av en familj från Paraguay. Hans mamma brukar ropa till honom från balkongen vilka grönsaker han ska köpa med sig hem till middagen. Även uteliggaren som sover under några kartonger på samma gata jobbar extra i affären på eftermiddagarna.

Precis som överallt i Buenos Aires finns det ett antal närbutiker som drivs av kineser. De är kända för att ha öppet nästan jämt.

I kvarteret ligger också den peruanska krogen Chan Chan (Adress: Hipólito Yrigoyen 1390), som har helt okej ceviche (rå marinerad fisk och skaldjur) till bra pris. På helgerna köar folk för att få ett bord, så det gäller att vara ute i god tid om man inte vill stå och vänta.

Mitt kvarter är färgglatt och kaotiskt, lite ruffigt, men hemtrevligt. Och jag gillar att ha hela världen inom räckhåll.

Magisk realism

Argentina, Buenos Aires, VARDAGSLIV. På mitt jobb har vi en bokcirkel. Ungefär en gång i månaden träffas vi och diskuterar en bok som chefen väljer.  Den här månaden läste vi Den förlorade porten (Los pasos perdidos), av kubanen Alejo Carpentier. Carpentier anses vara en av föregångarna inom den magiska realismen, den litterära stil som uppkom i Latinamerika i mitten på 1900-talet och fick sitt maximala uttryck i colombianen Gabriel García Márquez roman Hundra år av ensamhet (Cien años de soledad). Kortfattat innebär stilen att realistiska skildringar kryddas med magiska och övernaturliga inslag. Carpentier själv föredrog att tala om ”lo real maravilloso”, det vill säga ”det underbara verkliga”.

I Den förlorade porten ger sig huvudpersonen iväg på en resa i den latinamerikanska djungeln för att söka efter musikinstrument som används av ursprungsbefolkningen. Upptäcksfärden är späckad med fantastiska fenomen.

Men man behöver inte ge sig in i urskogen för att stöta på ”det underbara verkliga”. Samtidigt som jag läser boken har vi fastighetsmöte. En av protokollets viktigaste punkter är vad vi ska göra med trädet i den gemensamma trädgården som håller växa in i grannens vardagsrum. Trots att en stor del av grenverket klipptes ner förra året så har det regnat så otroligt mycket under de senaste månaderna att trädet har växt till sig igen. En annan granne gödslar trädgården med hushållsavfall, vilket gör att det är fullt av småkryp överallt. Över en natt har alla blad på min jasmin försvunnit, uppätna av myror. Naturens kraft är otrolig och får oväntade saker att hända, även i storstaden. Magisk realism i verkligheten. 

Landet som älskar engelska

Brasilien/Sverige, LÄST, SETT OCH HÖRT. Så glad man blir när man hittar sådana här krönikor i svenska tidningar. Henrik Brandão Jönsson, svensk journalist bosatt i Rio de Janeiro, skriver mitt i prick om svenskars förhållande till engelskan. Hans blogg med diverse inlägg om bland annat Brasilien hittar du förresten här. 

Pärla med hög mysfaktor

Argentina, Buenos Aires, GOURMET. I går tog några vänner med oss till en sådan där restaurang som är omöjlig att hitta om det inte är någon som rekommenderar den. Urondo Bar är en sådan där riktigt liten mysig kvarterskrog som ligger i ett lugnt bostadsområde, långt från bullriga centrum. Dessutom: ett fåtal bord, dämpad belysning, jazz i bakgrunden och öppet kök så att man kan se när maten lagas. Lite matos visserligen, men det uppvägs av den höga trevlighetsfaktorn.

Menyn varierar med årstiderna och har ett begränsat antal rejäla rätter att välja mellan, som till exempel, grillat lamm, med ugnsrostade sötpotatisar och kikärtor, dagens fisk med grillade grönsaker, eller en enorm biff med potatis i ugn för två. Är man många kan man dela en Copa Urondo till förrätt: rödkål, fänkål, paprika, rödbetspuré, oliver och andra utsökta smårätter.

I köket står kocken Javier Urondo, som har uppkallat krogen till minnet av sin pappa: författaren, poeten och journalisten Paco Urondo, som mördades 1976 under militärregimen. 

Trevlig service, bra vinmeny och helt okej priser. Ett plus är att krogen är barnvänlig: det finns barnstolar och både barn och föräldrar bjuds på en liten alkoholfri drink innan maten. Ett sådant ställe som man gärna besöker igen.

Urondo Bar

Stadsdel: Parque Chabuco
Adress:  På hörnet mellan gatorna Rincón och Adolfo Alsina

Öppet:  Tisdag-lördag, 20.00-01.00

Betalningsmedel: Endast kontant

Cirka pris: 160 pesos (ca 220 kr) per person, inklusive vin

Buenos Aires godaste glass

Argentina, Buenos Aires, SMULTRONSTÄLLEN. Det är ingen överdrift att säga att världens näst godaste glass (efter Italien) finns i Buenos Aires. De italienska invandrarna som kom till staden i slutet av 1800- och början av 1900-talet hade med sig sina glassrecept och öppnade butiker för att sälja  egentillverkad glass lite här och var. Många av dessa gelaterias, eller heladerías som det heter på spanska existerar fortfarande och ser ungefär likadana ut som i början på förra seklet. I kakelklädda lokaler med lysrörsbelysning skopar män i vita rockar upp glass med kirurkgisk precision.

God glass finns således att köpa överallt, men vissa ställen har det där lilla extra. Ett av dem är Cadore (Adress: Avenida Corrientes 1695), som jag, mannen och guldklimpen råkade snubbla över igår när vi gick en kvällspromenad.

Affären öppnades 1957 av familjen Olivotti, som härstammar från regionen Cadore i norra Italien, vid gränsen till Österrike.  Där drev tre generationer i släkten en glassbutik med  samma namn mellan 1881 och 1949. Cadores dulce de leche*-glass är den godaste jag någonsin har ätit. Och precis som i italien kan man få glassen toppad med panna montata, eller chantilly, som det heter på spanska (vispgrädde).

När jag upptäcker sådana här ställen så känner jag mig så lycklig över att bo i Buenos Aires!

Pris: I Argentina är måttenheten för glass kilo, inte liter. Det är vanligt att man beställer ett kvarts kilo per person i frigolitbägare, det vill säga, un cuarto. På Cardore kostar un cuarto 28 pesos (ca 38 kr). Det finns såklart mindre glassar också, både i strut och bägare.

Dulce de leche:*Den lokala delikatessen dulce de leche (på svenska sött av mjölk) är mjölk som har kokts med socker tills det bildar en slags kolaliknande sås. Man kan köpa dulce de leche i affären och äta direkt ur burken, bre på smörgåsen eller använda som fyllning i bakverk. Det finns också en mängd livsmedel som har smak av dulce de leche, som till exempel glass, yoghurt och barnmatspuré. 

Semester

Argentina, Buenos Aires, VARDAGSLIV. Den här bilden, en öde strand på Valdéshalvön i Patagonien, är vad jag förknippar med ordet semester. Sand mellan tårna och vågornas kluckande.

Bra och dåligt med Argentina är att sommarsemestern infaller efter julen. Bra för att ledigheten efter jul på mitt jobb sträcker sig ända till februari. Det blir med andra ord en extralång sommar. Och bra för att man kan fira nyårsafton vid en poolkant i guldsandaletter utan att frysa om tårna.  Dåligt för att det är svårt att få till någon julstämning när tomten kommer stånkande i 40ºC värme.  Och för att man ska hålla på att äta en massa julmiddagar (i Argentina kallas dessa sammankomster för ”årsslutsmöten” och består av vilken mat som helst, på vilken restaurang som helst, inga julbord här alltså) samtidigt som man försöker hålla igen för att komma i bikinin. En ekvation som inte går ihop.

Hur som helst, nu är december, årets sista månad här och det är hektiska dagar. Allt ska hinnas med innan året är slut. Argentinare i allmänhet och min chef i synnerhet har tendensen att göra allting i sista minuten, men det är okej. Jag står ut. Vid horisonten skymtar semestern.